Något som delar befolkningen i två läger nuförtiden är Vargar. 
Rovdjur som inte har existensberättigande säger vargarnas konkurrenter om köttet, dvs jägarna. 

En annan del av befolkningen är mer nyanserad i sitt tänkande och tycker att vargen har en självklar plats i den Svenska faunan. Om vi ser till konsekvensen av det första alternativet har älg ingen naturlig fiende. Det innebär att det naturliga urvalet för en frisk stam är satt ur funktion eftersom även svaga individer kan fortplanta sig. Och som jägare vill man inte ha någon ynklig troffe, utan man väljer att skjuta dom största och mest imponerande djur. Vad återstår då som avelsdjur för den fortsatta stammen?

Vi behöver inte fördjupa oss mer men visst är det synd när en snäv vinkling av det egna tyckandet lägger en dimridå över sunt förnuft. Åt vilket håll det än gäller.

Eftersom jag har råd att köpa mitt kött själv och är totalt ointresserad av att döda djur har jag en ganska positivt inställning till mångfald i våra marker.

Jag fick möjlighet att göra ett besök i ett varghäng.
Där fanns 5 hanar på ca 2 år som hade fått en kraftig prägling på människan. Då kunde man i princip umgås med dom som hundar. Det var en hisnande upplevelse att bli slickad i ansiktet av en varg. Vad som imponerade när man så att säga var ansikte mot ansikte, var deras storlek. 
Kraftiga skallar, och en sagolik päls var vad som mer var iögonfallande.

Först en liten dominansövning för att utröna vem som får hälsa på människobarnen först...

Sen gäller det snabbt att hitta nån som fattar var man vill bli kliad

Fast en del är lite mer coola

Men det är klart. Hittar människobarnen rätt ställe är det mysigt.

Människan och den mest förtalade myten i harmoni